Det är december, men ännu ingen snö. Grå moln släpper ett lätt dugg, och när alarmet ringer är mörkret fortfarande kvar. Ändå går jag gärna ut, innan gryningen, för att hinna fram till skogen när dagen vaknar. Idag väljer jag en plats nära hemmet, bara 20 minuter från min dörr. Skogen ligger intill bilvägen, men därinne försvinner känslan av stadens närhet. Väntan och förväntan fyller mig – för även en välbekant plats kan bjuda på överraskningar.

Jag vadar fram över mjuk mossa. Vattnet pussar mot mina stövlar, som om det vill få mig att sakta ner. Plötsligt skär ett tjut genom tystnaden – ett skränande läte nära mig. En uggla, kanske? Ljudet upprepas några gånger och försvinner sedan. Jag ser ingenting men bär ljudet med mig medan jag går vidare.

Vid mossen stannar jag. Här, på en torr skogsremsa, sträcker sig urgamla tallar som akrobater mot himlen. Jag sätter mig mot en trädstam och äter min frukost. Tystnaden är nästan kuslig, men också magisk. De här träden har stått här i hundratals år, bevittnat djur och människor som kommit och gått.

Snart är det julafton, tänker jag. Stressen och förväntningarna som brukar följa med den. Men här finns inget av det. Ingen reklam, ingen rusning, ingen press. Bara stillhet.

En barnfamilj passerar på en grusväg en bit bort och jag påminns om hur nära staden jag ändå är. Men här, bland träden, känns det som en annan värld. Skogen finns alltid här, tålmodigt väntande.

Jag brukar säga att jag åker till skogen för att vaccinera mig. Och det är sant. När vardagens stress och krav pockar på hittar jag tillbaka här. Efter ett besök lämnar jag skogen vaccinerad, redo för vilken utmaning vardagen än kastar åt mitt håll. Även en kort stund gör skillnad!

Hur kan jag ta mig tid för detta, när julskinkan väntar? Det är just därför jag är här. Jag ångrar aldrig ett besök i skogen. Bara några minuter räcker för att åka hem igen – lugnare, vaccinerad, redo att rulla köttbullar och koka knäck.

Natalie